Långläsning - I Had A Dream

Isande kyla slår mot mitt ansikte och jag drar jackan tätt intill kroppen för att skydda mig mot det otacksamma vädret. Mina steg styr mig in mot centrum i min gamla hemstad men jag tar inte den vanliga vägen. Av oklar anledning, antagligen för att jag alltid har gillat variation går jag genom industriområdet alldeles i utkanten av centrum. Här ligger knappast några butiker, dock ett par gym och någon avskild lunchrestaurang dit områdets alla arbetare kommer, antagligen designskolans elever också som även de har sina lokaler här. Inget farligt område, hade det varit det hade jag aldrig tagit vägen igenom det, det är jag allt för rädd för att göra. Jag är inte personen som vill visa att rykten och fördomar om vissa områden inte stämmer för att frivilligt promenera ensam igenom dem. Nej den här rutten var enbart för variationen skull och när jag närmar mig slutet av vägen där jag nu tänkt svänga vänster så möts jag av en samling ungdomar med pennor och block i högsta hugg. De försöker stoppa folk som passerar förbi dem med sina korta frågor men får inte många svar. En tjej kommer fram till mig och ställer några alldeles för enkla frågor, de typer utav frågor man bara svarar ja eller nej på. När skaran märker att jag börjar svara så samlas de alla runt mig, som en hord med journalister kring en världsstjärna. Jag blir obekväm i situationen och någonstans i bakhuvudet så börjar en varningsklocka skrika. Jag inser att de inte förklarat vilken skola de går på eller varför de ställer mig alla dessa frågor och känner rädslan knacka på i ryggen. De trycker sig närmare mot mig och stämningen blir mer och mer hotfull. Jag vill inte svara mer utan försöker trycka mig igenom dem utan att visa hur rädd jag faktiskt är. Det är in instinkt jag har och som jag alltid haft. När jag känner mig otrygg så vill jag inte visa det då jag fått för mig att just det skulle utlösa den ondskan som jag tror att personen som skrämmer mig besitter. De drar i mig och jag ryter ifrån att de ska lämna mig ifred men snart förstår jag att det är läge att lägga benen på ryggen. På den snöiga backen ökar jag mina steg och försöker springa ifrån dem in mot stadskärnan, jag halkar på isfläckar och för varje steg jag tar glider jag ett halvt steg tillbaka. De är galna nu, skaran ungdomar och kommer efter mig. Mina steg är inte snabba nog så jag inser att jag måste gömma mig. Till höger om mig finns en väskbutik jag besökt flera gånger innan och jag tar den till min tillflyktsort.

Klockan plingar när jag flänger upp dörren och stämningen i butiken är kaotisk. Vad är det som händer frågar jag mig? Alla som vistas där är av samma karaktär som ungdomarna och de har något tomt och maniskt i blicken. Som tur är så upptäcker de mig inte utan de surrar mest runt som i trans och letar efter något. Jag gömmer mig under en hög med väskor och ser hur ungdomarna kommer in och letar efter mig i butiken.  Plötsligt är det som att kaoset når en helt ny nivå. Folk slänger sig på golvet medan andra står kvar. De som fortfarande står upp är bland annat vissa utav mina förföljare och de har nu stora knivar i händerna som de aggressivt hugger i sina egna kroppar. Blodet sprutar och jag är i fullständig chock och bestämmer mig för att fly ut ur butiken. På gatorna ser det ut som att en storm dragit förbi. Det är blod på kullerstenarna och jag passerar en stor Golden Retriever som ligger livlös vid sidan av torget. Snön har försvunnit och kvar på backen ligger kvistar och grenar från träd, döda människor och så den oskyldiga långhåriga hunden. Folk tar sig återigen ut på gatorna och börjar rensa undan som att de vore helt oberörda, min känsla säger mig att detta inte är något nytt för dem för hur kan de då spela så kallt? Jag försöker att smälta in, försöker spela likgiltig till massakern jag just fått uppleva och tar mig över torget och undan allt det hemska.

En vacker sommardag senare och jag är återigen på plats i min gamla hemstad. Det är som att ingen tid har passerat men en hel årstid har kommit och gått. Jag är förvirrad men njuter av värmen på en gräsplätt intill en strand som byggts upp mitt inne i centrum.

Plötsligt hörs ett gällt tjut, ett tjut som från en stor tuta, ett alarm som sprider sig över hela staden. Min okunnskap gör mig rädd och jag gör ett försök till att gömma mig undan folket omkring mig i det träd jag just vilat under. Där är jag inte ensam, en liten pojke är redan där och söker skydd. Jag undrar varför han gör det men hinner inte fråga innan han upptäcker mig och försöker få ner mig. Jag kommer avslöja hans gömställe säger han och sparkar på mina händer så att jag ska falla ner. Det är också precis vad jag gör och jag får total panik när jag ser att alla försöker skingra sig. Folk springer ner i vattnet och försöker gömma sig där genom att hålla sig så långt mot vattenytan som möjligt. Jag ser en blond tjej ute i vattnet som ser på mig som att hon kände igen mig och genom hennes blick känner jag godhet och medkänsla så jag springer ut till henne.                            

Hon viskar att de är ute efter mig, ute efter mig för att jag kom undan senast. Jag har offrat mig då jag sagt ”Ja”, jag förstår att hon refererar till ungdomarna som ställde de konstiga frågorna. Jag förklarar för henne att jag inte hade en aning men hon skakar på huvudet och säger att det inte spelar någon roll. Jag har lovat att ta mitt liv, att det är en heder som många gör frivilligt. Jag vill inte dö och runt omkring mig är det flera som uppenbarligen känner likadant. Hon säger att om ingen ställer upp så skulle de ta vem som helst så när någon står kvar pustar man ut för då är chansen större att man klarar sig – den här gången. Jag undrar vilka de är som ”tar en” men inser att det kommer uppifrån, uppifrån himlen. Är det en gud? Är det aliens? Jag vet inte då att jag snart kommer få veta. Den blonda tjejen säger åt mig att hålla mig undan för folk kommer vilja avslöja vart jag befinner mig för att skydda sig själva. Skräcken biter i mig och jag dyker ner under vattnet och simmar bortåt. Folk hukar sig i vattnet , på land ligger folk på backen och snart dyker de upp. De som tänker offra sig själva. De ploppar upp lite varstans med en blick som är rysligt tom. Jag gömmer mig under en stor bro som löpar över staden. En stad jag inte längre känner igen. Det är nu som att en hel livstid passerat och jag befinner mig i framtiden, en framtid där världar möts på ett nytt sätt. Där hav kan komma och gå hur de vill. Där vågorna slår mot en vägg mitt i centrum och där människorna lever på den ytan man kan hitta. En pojke ser på mig med suspekta ögon och jag blir rädd att han tänker avslöja vart jag gömmer mig. Jag ser på flickan som skakar på huvudet som ett nej och jag ser att de andra gör likadant. Jag ser på pojken och skakar på huvudet, och upprepar ett dovt nej gång på gång och försöker smälta in med dem andra. Han kisar med ögonen som för att genomskåda mig men så når det hela sin kummel igen och de stora knivarna dyker upp och folk hugger sig själva i magen medan bloden sprutar. Knivarna är dock slöa och de försöker skära av sina egna överkroppar men det går inte så de måste såga igenom kroppen. Plötsligt ser jag något som inte får hända!     I vattenbrynet där jag just stått bredvid den blonda tjejen står nu min vän Johanna. Hon ser frågande ut och undrar vad som händer. Jag försöker springa fram till henne genom vattnet och skriker åt henne att sätta sig ner! Hon ser argt på mig, inte som att hon var arg på just mig, men hon har mycket ilska i kroppen och jag förstår inte vad hon sysslar med. Den blonda tjejen börjar rycka i hennes arm för att hon skall sätta sig ner men hon står kvar medan vågorna piskar runt omkring henne och ett stort svart skepp uppenbarar sig på himlen och en man börjar tala. Han säger åt henne att ge sig själv men hon gör ingenting. Stämningen i folkvimlet blir kaotiskt och rösten från skeppet allt upprördare. Snart öppnas en lucka och en kort svarthårig man kommer ut ur skeppet. Han står snart i vattnet tillsammans med oss och jag som nu kommit fram rycker i Johanna så hon skall tvingas sätta sig ner medan jag skriker åt henne att skaka på huvudet. Det är då jag upptäcks. Den lilla mannen börjar skratta hånfullt när han inser vem jag är, hon som kom undan, han säger att det är min tur nu men att min vän skall offra sig först. Johanna har en stor kniv i handen nu, en kniv som är mer som ett svärd från en pirat, svängt och med ett blad som är bredare på mitten. Jag får panik och försöker hjälpa henne men den lilla mannen säger att det inte går. Han säger att jag kan börja springa men att han kommer hitta mig igen, precis som han gjorde nu. Jag uppmanas snart utav ett folkhav som skriker åt mig att springa för livet och de ropar ”run run run!”. Den lilla mannen bara skrattar och frågar om jag vill ha proviant med mig på vägen och sträcker fram glass. Jag frågar mig själv hur länge jag kan tänkas vara borta om jag behöver ha med mig någon form utav mat, men så förstår jag läget. Det skulle sinka mig att bära på dem och Johanna skriker nu åt mig att springa så jag lägger benen på ryggen samtidigt som hon tar sitt svärd men vänder det bort ifrån sig och attackerar den lilla mannen istället. Hon kör in bladet genom hans tjocka lilla kropp och stark som hon är så försöker hon stycka honom så mycket hon kan men han dör inte utan skrattar bara vidare. Jag förstår hur rädd hon nu är och ser hur hon börjar springa. Vi möts upp uppe på ett hustak där vi beslutar oss för att svinga oss bort från honom, att vi är smidigare och snabbare än vad han är. Han är nu strax bakom oss och jag slänger mig över kanten på byggnaden, inser att jag likaväl kan dö på detta vis som den hemska död som väntar mig om han får tag på mig. Men jag är oövervinnerlig och jag upptäcker krafter jag inte visste att jag hade så jag svingar mig mellan balkonger och järnräcken som att jag vore spindelmannen. Den lilla mannen är efter mig nu men jag är tusen gånger snabbare och kommer snart runt byggnaden där jag möter Johanna igen. Den lilla mannen står uppe på toppen och är frustrerad över att inte få tag på oss och någonstans där så dör han av sina skador. Som att upptäckten av att inte vara allsmäktig förgör honom. Att så snart han inte kunde regera över alla längre så brast den makten han besatt.

På andra sidan byggnaden upptäcker vi ett vackert grönskande land, där vi möts utav en träbeklädd stig med tak och väggar gjorda utav tunna färgglada tyger. Det är en ljus, vacker och fridfull plats och en asiatisk tjej möter oss på andra sidan gången. Hon ler ett varmt leende mot oss och tackar för att vi hittat hit, för att vi förgjort ondskan och välkomnar oss till sitt hem där hon en hel skara ”flyktingar” fram tills nu gömt sig undan den lilla mannen tyranni.

Här har ni min dröm - vad tro ni den kan betyda?